Dörren stängdes sakta igen.

Men jag hade redan stängt den.

- Clare! Bakom mig hördes rösten jag bara ville bort från.

- Penny, vad gör du här?
På något sätt var det jobbigt att träffa henne, trots att allt var förlåtet....

- Clare, jag måste följa med. Jag måste hitta Thommy!

- Penny, en sak måste du förstå. Thomas är min brorsa. Det är mitt ansvar att hålla ihop familjen. Det är ditt ansvar att göra så som Thomas skulle vilja att du gjorde. Och i det här fallet, vill han att du stannar hos Ninnie.

Hon såg förtvivlat på mig.
- Du säger att du ska hålla ihop familjen, varför lämnar du Ninnie då? Utan dig är ni ingen familj! Thomas hade velat att du stannar hos henne, inte jag.
Penny fattade inte poängen. Syskon lyder inte varandra, de bara måste leva ihop. De gör det liksom inte frivilligt. De måste tycka om varandra.
- Penny, du är den duktiga tjejen som älskar min brorsa, jag är min brorsas motsats och gör därför aldrig som någon vill.

Sorry Pennan. Jag måste göra det här. Ifall du skulle hitta honom dö... hm... medvetslös så att säga, skulle du deppa ihop, inte hjälpa honom.

Hennes ögonbryn drogs ihop till ett smalt streck. Eller åtminstone tror jag det, runt omkring var allt svart. Natten slukade upp varje skymt av ljus och ärligt talat var jag lite rädd för vad som skulle hända om jag gav mig ut ensam igen...
- Du tror att han är död! Den anklagande tonen i hennes röst var svår att undvika.
- Penny....
- Du kan dra nånstans och stanna där! Han är inte död! Hur kan du tänka så om din egen bror!

Det gjorde ont i mig att erkänna att jag ville ha hjälp. Vid tanken på att jag kunde finna honom död hade inte slagit mig förrän nu. Jag visste inte om jag skulle klara det...

Penny hade precis slagit sig ned vid faster efter en jobbig inspektering av dörrar, fönster och takluckor.

Ninnie satt i fasters knä och själv satt jag bredvid och höll Ninnie i handen.

Vi satt tysta och såg på en film, utan att riktigt se den.

Ninnie valde en film som hette E.T Hon hade valt en film hon aldrig sett förut, men som hon visste att Thomas älskade.

Mamma hade tyckt att hon var för ung för att se den, men även om vi inte såg den skulle ingenting kunna stoppa de mardrömmar vi alla skulle få i natt.

Så vi satte i den i dvd-spelaren.

Jag grät alltid när jag såg denna.

Men den här gången fick jag inte fram en enda tår.

Penny och faster grät som småbarn, medan jag och Ninnie satt tysta och stirrade mot  den svarta TV:n.

Men alla tårar som fälldes var ingenting emot vad jag visste att jag och Ninnie kände.

Vi visste varför faster och Penny grät.

Inte för att filmen var sorglig, utan på grund av Thomas, som i deras ögon var en hjälte.

Och det var han.

Men jag och Ninnies delade smärta speglades i våra ögon och utan att behöva säga något kommunicerade vi med varandra.

I några gudomliga sekunder kunde jag höra hennes tankar.

Och jag visste att hon kunde höra mina.

"Vad har hänt med honom?"

Snyft, snyft.

"Han, snyft, mår säkert bra, Ninnie. Han är säkert påväg hem just nu.."

Snyft, snyft.

"Tror du verkligen det?"

Ninnies hoppfulla tanke gav mig dåligt samvete.

"Jag vet inte. Jag har ingen aning, Ninnie. Förlåt mig.."

Och då var de gudomliga sekunderna slut och sakta började jag återvända till verkligheten.

Filmen var slut och Penny gjorde sig i ordning för att gå hem.

- Penny, du, vänta..

- Ja?

- Penny, jag.. Kan du inte stanna här inatt? Och var kvar här med Ninnie. Snälla?

Jag kastade en nervös blick mot soffan där Ninnie nu somnat i fasters knä.

Jag skyndade mig att lägga till:

- För Thomas skull?

Hon såg på mig. Såg rakt igenom mig, såsom hon lärt sig att göra under den tiden vi har varit vänner.

Tillslut kom hon fram till något.

- Nej.

Det förvånade mig varje gång hur beslutsam hon kunde låta.

Hur hon kunde komma fram till ett beslut så snabbt, bara genom att studera en person.

- Varför inte? Snälla Penny! Jag ber dig. Jag vet att du tycker att jag är dum och arrogant och nonchalant och..

- Clare! Du är inte hemsk. Men du får inte lämna Ninnie här med mig. Hon behöver dig.

- Jag har inte sagt att jag ska nånstans!

Jag lät irriterad, även fast det inte alls var så det skulle låta.

Det gjorde bara Penny ännu mer bestämd.

Hon höll sig alltid så lugn.

Medans jag hade lätt att överreagera.

Hon höjde sina eleganta ögonbryn och log ett litet överlägset leénde.

- Clare, jag känner dig. Bättre än du verkar tro, faktiskt..

Den djupa sucken som trängde fram ur mig var ett så tydligt bevis på att hon hade rätt.

- Jag kommer ju tillbaka, försökte jag.

- Nej, du ska stanna här med din syster.

- Ge mig inte order i mitt eget hus!

Alldeles försent insåg jag vad hon skulle svara. Hon visste alltid hur hon skulle få sista ordet, och hur hon skulle förmedla saker för att få fram vad hon ville ha.

Men denna gången skulle hon inte vinna.

- Men det här är inte ditt hus Clare. Dina föräldrar är döda. Det är din fasters hus. Och du accepterar inte ens att din bror är försvunnen och att din syster behöver hjälp. Snälla du, tror du verkligen, på största allvar att du, av alla kan hitt din bror?

Jag kände mig smått förolämpad men bestämbe mig för att stå på mig.

- Ja. Det tror jag, och om du ursäktar mig, så tror jag att din "älskade lilla Thommy" skulle uppskatta om du sov över här och vaktade hans syster?

- Jag skulle kunna vakta båda hans systrar ifall jag gick härifrån..?

- Men han bryr sig bara om en av dem! Och Ninnie skulle helst av allt bara vilja bli av med mig! Fattar du inte hur oönskad jag är? Kanske skulle de tycka mer om mig om jag kom tillbaka med Thomas åt dem innan jag drar för gott!

Pennys föraktfulla blick påminnde mig om den blick jag fått av Thomas strax efter det att jag pratat med Penny i telefon.

- Aha, men om du då är så himla värdelös enligt dig så fattar jag ändå inte hur du tror att du duger till att hyllas som hjälte. Om du kommer tillbaks kommer Thommy vara i rampljuset. Inte du, Clare.

Och med de orden tillät hon mig att lämna huset.

Hon satte sig på golvet bredvid soffan och låtsades som ingenting.

Jag hade gjort mig klar för att dra ut i skogen igen.

Kanske skulle jag vänta tills morgonen? Nej, vad om helst skulle kunna hända Thomas under de få timmarna som var kvar till gryningen.

Det vet jag, av egna erfarenheter.

Tyst smög jag in till vardagsrummet och kramade pm den sovande Ninnie.

- Jag är strax tillbaka, jag lovar. Penny och Faster är här och tar hand omm dig, viskade jag.

- Ingenting är ditt fel, Clare. Du är en underbar storasyster..

De mumlande orden kom från Ninnie. Hennes ögonlock var slutna, men hon var vaken.

- Vi ses snart Ninnie, sov nu.

- Vart ska du?

- Jag ska hämta Thomas,  jag försökte låta stadig på rösten när jag tänkte på att jag kanske inte alls skulle komma tillbaka, med eller utan storebror.

- Åh, då får du hälsa honom ifrån mig..

- Det ska jag göra, godnatt.

Jag strök henne över ryggen och håret, såsom mamma gjort förut, och gick mot ytterdörren.

Då hörde jag Ninnies sista mumlande ord innan hon somnade.

- Lova att du kommer tillbaka? Den dova snyftningen i bakrunden gick inte att dölja. Det gav mig på något vis dåligt samvete över att lämna henne här. Men jag visste att det vore ännu mer grymt att ta henne  med mig.

- Jag lovar, svarade jag, knappt hörbart.

Men Ninnie hörde. Jag visste att hon gjorde det.

- Jag älskar dig Clare.

- Jag älskar dig med Ninnie.

De tunga andetagen från soffan tydde på att hon sov.

Ändå sade jag några få ord till:

- Nästa gång vi ses är vi en familj igen. Det kan jag lova. Vad som än händer..

Hoppas ni orkar läsa hela, hihi, Kram// Milli!!

Japp här är en länk till en annan novell jag gör, please check it out =) <33 www.tidningenjulia.se/forum/default.aspx?g=posts&t=138654

Kika ner på länkar och klicka på They all got lost. En tjej som skriver en spännande berättelse om... tja, varför kikar ni inte själva? Jag gillar berättelsen eftersom den är min stil. Vill bli klar med denna novell så jag kan lägga ut en ny, som är mer jag, hehe =P

Han såg på mig, hans blick borrade sig in i min själ.

- Hur kunde du?!

Jag fattade inte riktigt vad han menade.

-Du svek mig! Nu skrek han. Det ekade i den kyliga kvällsluften.

Ljudet studsade mellan husen.

Klart  och tydligt.

Det hade börjat skymma, men klockan var inte mer än fem.

Hans tårfyllda ögon stirrade in i mina.

 Jag såg ner i marken men tvingades se tillbaka.

- Förlåt..

Det var så svårt att säga det att det knappt var hörbart.

Jag skämdes.

 Vad hade jag gjort för fel?

 Förtjänade jag hans utskällning på något sätt?

- Vad har jag gjort? Frågade jag försiktigt.

Han såg på mig, suckade och log.

Men inte utav glädje.

- du fattar inte ens? Du lovade, du lovade till och med att du skulle hålla ditt ord! Jag litade på dig..

 Du kan aldrig hålla dina löften! Aldrig!

 Han vände och gick iväg.

Jag ropade efter honom. Men det tjänade ingenting till.

Jag kom att tänka på den dagen då jag lovat honom att jag skulle hjälpa till med lådbilen.

Jag hade glömt att jag skulle med jane till stan, så jag sade att jag var tvungen att göra läxorna istället. 

Tävlingen som han så länge längtat efter att delta i fick han avstå ifrån.

För att jag inte kunde hjälpa honom göra klart bilen.

Vi var bara åtta år då.

Eller den gången då jag skulle gå på hans kalas men hade glömt paketet.

Jag kom precis i tid.

Till slutet.

Men den här gången fattade jag inte.

Inte alls..

När jag skulle sova den natten började jag nog förstå vad som gått fel.

Allt.

Genom hela vår vänskap hade jag svikit honom.

Lögner.

Jag förtjänade hans utskällning på alla möjliga sätt.

Hur kunde jag vara så korkad.

Jag trodde han hade gått på det där om läxorna, och förlåtit mig för att jag missat hans dag.

 Men jag hade haft fel.

Hela tiden hade han genomskådat mig, tillslut hade han börjat planera hur han skulle ge igen.

Och nu hade han börjat.

På det grymmaste sättet att ge igen.

Jag kände mig värdelös.

Och det var precis vad han ville..

Vad tycker ni nu då? Ska såklart utveckla detta, men skulle det kunna vara en del i en bok? Hoppas det =)

Heej där! Har startat en blogg till, varför det kan man ju undra, men nu är det så att jag satt och tänkte på alla dem som går ensamma på rasterna och har tråkigt. Så jag har startat en peppningsblogg för er som har lite dåligt självförtroende.

OBS!

Var vänlig kika in på denna adress: www.u-are-perfect.bloggplatsen.se

Hej där, har inte bloggat på jätte länge som nån kankse har märkt, men jag har liksom inte haft tid! Fullt upp, förlåt. Nästa blogginlägg kommer snart och det blir ett nytt kapitel ur min novell! Jag lovar!

  Snygg man är på morgonen va =P

Heej heej, Redo för Twilight-Bella nu, eller?

Namn: Isabella (Bella) Cullen (Swan).

Bor: Forks, bodde i Phoenix.

Utseénde: Ovanligt blek hy, mörkt hår och bruna ögon.

Allmänt: I sitt tidigare liv var hon en människa,

men efter att Renesmee kom till världen förvandlades hon till Vampyr.

Hon behåller sin imunitet mot vampyrkrafter,

den enda som kan tränga igenom hennes försvar är hennes dotter, Renesmee.

Bella är beslutsam, trevlig, lite osäker, och lite misstänksam.

Det är ju inte alla som misstänker att skolans populäraste gäng, är vampyrer?!

Hon stod inför ett svårt beslut, Vampyren Edward, eller Varulven Jacob..

Till slut blev det ju Edward, vilket vi nästan kunnat förutspå, de var ju som gjorda för varandra!

Familj: Pappa Charlie, han bor i forks och jobbar som polis.

Han gillar att fiska, vilket han brukade göra med Billy - Pappa till Jacob, Rachel och Rebecca Black.

Mamma: Mamma Reneé bodde i phoenix med sin man Phil.

Senare flyttade de till Florida vilket fick Bella att flytta till forks,

Så på sätt och vis var det väl Mamma Reneés förtjänst att vi fick en fantastisk berättelse! Eller hur?

Kristen Jaymes Stewart:

Född: 9 April 1990 i Los Angeles, Kalifornien.

Utseénde: Mörkt hår och Gröna Ögon (Hon fick ha bruna linser under twilight-serierna).

Allmänt: Hon har medverkat i Panic Room. Hon är en amerikansk skådespelare som har gjort stor framgång,

den senaste tiden.

Aktuell med:  Snow white and the huntsman.

Tillägger kanske lite mer sen, har inte tid just nu, byebye!