Dörren stängdes sakta igen.

Men jag hade redan stängt den.

- Clare! Bakom mig hördes rösten jag bara ville bort från.

- Penny, vad gör du här?
På något sätt var det jobbigt att träffa henne, trots att allt var förlåtet....

- Clare, jag måste följa med. Jag måste hitta Thommy!

- Penny, en sak måste du förstå. Thomas är min brorsa. Det är mitt ansvar att hålla ihop familjen. Det är ditt ansvar att göra så som Thomas skulle vilja att du gjorde. Och i det här fallet, vill han att du stannar hos Ninnie.

Hon såg förtvivlat på mig.
- Du säger att du ska hålla ihop familjen, varför lämnar du Ninnie då? Utan dig är ni ingen familj! Thomas hade velat att du stannar hos henne, inte jag.
Penny fattade inte poängen. Syskon lyder inte varandra, de bara måste leva ihop. De gör det liksom inte frivilligt. De måste tycka om varandra.
- Penny, du är den duktiga tjejen som älskar min brorsa, jag är min brorsas motsats och gör därför aldrig som någon vill.

Sorry Pennan. Jag måste göra det här. Ifall du skulle hitta honom dö... hm... medvetslös så att säga, skulle du deppa ihop, inte hjälpa honom.

Hennes ögonbryn drogs ihop till ett smalt streck. Eller åtminstone tror jag det, runt omkring var allt svart. Natten slukade upp varje skymt av ljus och ärligt talat var jag lite rädd för vad som skulle hända om jag gav mig ut ensam igen...
- Du tror att han är död! Den anklagande tonen i hennes röst var svår att undvika.
- Penny....
- Du kan dra nånstans och stanna där! Han är inte död! Hur kan du tänka så om din egen bror!

Det gjorde ont i mig att erkänna att jag ville ha hjälp. Vid tanken på att jag kunde finna honom död hade inte slagit mig förrän nu. Jag visste inte om jag skulle klara det...